inyourarms

"  Jag känner dig inte längre. Jag träffar dig inte längre. Allt jag får från dig är ett snabbt sms eller ett hastigt mejl med några dagars mellanrum. Jag vet att du är upptagen och jag vet att du har Bethany, men hallå? Jag ska ju vara din bästa vän.

Du kan inte föreställa dig hur denhär sommaren har varit. Ända sen vi var små har vi stött bort alla andra tänkbara kompisar ända tills det bara var du och jag kvar. Det var inte så att vi inte ville vara med någon annan utan vi behövde dem inte. Du hade alltid mig. Jag hade alltid dig. Nu har du Bethany och jag har ingen.

Sorgligt nog så verkar det som att du inte behöver mig längre. Jag känner mig som de där andra som försökade bli kompis med oss. Du gör det sekert inte med vilje men, det gjorde ju inte vi heller. Och jag skriver inte för att gnälla över hur mycket jag hatar henne, jag försöker bara säga att jag saknar dig. Och att, tja.. jag känner mig ensam.

När vi har planerat att gå ut och du ger återbud blir jag sittande hemma med mamma och pappa och kollar på teve. Det är så deprimerande. Vi skulle ju ha kul denhär sommaren. Vad hände? Kan du inte vara kompis med två personer samtidigt?

Jag vet att du har hittat någon som betyder mycket för dig, och att ni har något speciellt, eller var det nu är. Och vi har något annat; vi är bästa vänner. Eller försvinner det direkt man hittar någon annan? Det kanske det gör , och jag förstår helt enkelt inte det eftersom jag inte har träffat någon speciell än. Det har jag ingen brådska med att göra heller. Jag tyckte det var bra som vi hade det.

Jag är glad över att du är lycklig, det är jag verkligen, men det känns som om jag har kommit i skymundan. Kanske vår till tillsammans har kommit och gått. "


ett utdrag ur boken jag fick i julklapp
där regnbågen slutar - cecelia ahern